En händelse häromdagen fick mig att tänka till. Tänka till på vem jag faktiskt är. Och jag inser att jag vet mycket mer vem jag är än vad jag någonsin kunde tro. Vilket var otroligt skönt. Och jag känner mig också självsäkrare. Modigare.
Jag har alltid haft bra självförtroende och vågat stå upp för det jag tycker. Men eftersom jag inte vetat riktigt vem jag är eller vad jag vill har det ju varit svårt. Men nu känner jag mig ännu mer självsäkrare i min person. Jag är bredd att stå upp för allt jag tycker är rätt och fel.
Jag inser också hur annorlunda jag är. Jag visste ju innan att jag är annorlunda. Men jag har aldrig tänkt på det. Men nu inser jag att jag är ganska långt ifrån "normal". Även om det inte ser ut så utåt sätt. Och först när jag kom på hur verkligt annorlunda jag är blev jag sjukt ledsen. Grät i timmar. (Låter kanske konstigt. Särskilt med tanke på att jag nästan aldrig gråter...) Men det kom lite som en chock på något sätt. Jag är så otroligt missanpassad i hela den här världen. Men nu när jag förstår det kan jag förstå varför jag mådde så dåligt när jag var yngre. Det uttryckte sig i allt från självmordstankar till extrema aggressiva utbrott som var väldigt svårhanterliga och hindrade mig i mycket. Men ju mer tiden går, ju mer lär jag mig om mig själv och andra. Men jag tänker inte anpassa mig in i den här världen. Jag ska anpassa världen efter mig.
Jag är den jag är. Och det är inget jag har tänkt att ändra på. Inte för någon. Och det är jag stolt över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar