DU ÄR UNDERBAR

I vanliga fall när jag hittar en låt jag gillar lyssnar jag sönder den i typ en vecka och sen kan jag inte höra den alls längre. Men den här har jag lyssnat på då och då ända sen den kom, och tycker fortfarande den är bra. Men framför allt lyssnar jag på den för att påminnas att de finns så många som kämpar i tystnad där ute.



Till dig som lever med en psykisk sjukdom, psykisk ohälsa eller missbruk vill jag bara säga att snälla berätta. Berätta för de omkring dig. Du är aldrig ensam. Men de flesta människor är inga tankeläsare och har väldigt svårt att förstå signaler, särskilt om man inte har varit med om det innan. Det betyder inte att de inte bryr sig eller inte finns där. Det kanske känns som att "Hur kan de inte veta? Hur kan de inte se hur ont jag har?" Men sanningen är att man är ofta tusen gånger bättre på att dölja det än vad man tror.
Om du inte vill berätta med anledning att du inte vet hur din familj/dina vänner ska reagera så vill jag bara säga att det kan vara så jäkla jobbigt att berätta, men när de väl vet så blir allt så mycket enklare. Även för dom. Många bitar kan falla på plats.

Jag hade en vän som led av en psykisk sjukdom och hon slutade svara på sms, ville inte prata eller hörde aldrig av sig när vi hade sagt att vi skulle träffas. Jag trodde att hon ville ha avstånd, andrum och få vara för sig själv ett tag. Nu i efterhand hör jag ju hur dumt det låter. Men där och då var det hur jag tolkade det, och jag gjorde ju som jag trodde att jag skulle, lämnade henne ifred. Nu i efterhand kan jag ha så dåligt samvete för att jag inte tjatade mer, ringde henne, åkte till henne oftare, kollade hur hon hade det varje dag. För jag kan knappt föreställa mig hur jobbigt det är att gå igenom något sådant mer eller mindre ensam. För jag vet att de flesta andra av hennes vänner hade tolkat det som mig. Vilket gjorde att hon fick sitta ensam den mesta av tiden, eftersom hon inte gick skolan under en lång period. Efter allt det här berättade hon hur jobbigt det hade varit att alla hade övergett henne när hon behövde dom som mest. Men hade hon bara sagt till mig att stanna, att hon absolut inte ville vara själv, tvärtom, oavsett vad det verkar som, så hade suttit med henne där varje dag. Men det är svårt när det är nytt och man inte har en aning om hur man ska vara, eller hur personen känner.

Så snälla. Berätta. Och säg också hur du vill att det ska vara i fortsättningen. Uppskattar något otroligt när folk berättar. Och kom ihåg att du är aldrig ensam!

Du är vacker som du är, du måste vara som du var. Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag.